Mot Europride 2018

Cunigundornas mammors långkörare drugbingo är klassisk dragshow kryddad rikligt med inslag av (som mamma-Eva beskrev det) 'förnedrings-tv'. Hånandet är nog inte speciellt queert men i och med att det är tre dryga kärringar i folkdräkt som gör det är det svårt att hålla koll på vad som är pk och vad som inte är det. Det är väldigt roligt, jag sitter med Ingemar och vi delar bingobrickor. Jag tvivlar på att det är kul för alla, men mycket talar för att bakom mammorna finns tre hjärtan på ungefär rätt ställe. Konceptet är numera så pass inarbetat att några i publiken lyckas spela med och höjer stämningen ännu ett snäpp.

Carlos och jag pratar om möjliga teman för nästa års Stockholm Pride. Jag har en idé, styrelsen har flera, allt skulle mycket väl kunna rulla på åt samma håll. Vi pratar om hbt-politik efter könsneutralt äktenskap och kanske var Tiina Rosenbergs invigningstal ett riktmärke för det.

Äntligen hittar jag Camilla, tio år senare, det blir fototillfälle och idel 'det hade inte kunnat hända -98' och 'det har inte hänt ett smack på 10 år'.

Jag säger hej då till volontärerna på vägen ut och blir lite rörd, Pride i Stockholm gör fortfarande det. 10 år senare är det ett gigantiskt volontärarbete fortfarande, och jag avundas inte parknedmonteringen i regnet.

Ska jag fortsätta blogga om tio år under Stockholm Europride 2018? Kanhända. Men jag tror att nästa svenska Europride blir i Malmö eller Göteborg, städer vars egna pridefestivaler växer allt starkare och bör ta över efter stockholmskonceptet. Som är fantastiskt men behöver konkurrens.